Min egna berättelse

Min huvudvärk

2012-01-05 23:04 #0 av: Flamman1

Hejsan!

Tänkte berätta om min huvudvärk bara för att få skriva av mig lite.

Det hela började sommaren 09 jag var då 14år skulle bli 15. Jag var på ett ridläger och skulle hämta hästarna från hagen. En bli på motorvägen smälde till och hästarna vart lite små oroliga men de är vana vid trafiken så det var inga problem. Natten innan hade jag drömt att jag skulle trilla av min lägerhäst och få föras till sjukhus så var lilte små orolig men tänkte varför skulle det hända för? Jag hoppade upp på ryggen och vi var 12 st (tror jag) tjejer som red iväg medans de andra som var med gick längre in i hagen för deras hästar var längre bort.

När jag vänder mig om ser jag att en av hästarna var på väg upp i gräset (vi var på en liten stig) bara sekunden efter så kände jag musklerna spändes och min häst började skena. Jag försökte hålla mig kvar så bra som jag bara kunde men gled av med tyglarna i handen ville först inte släppa för jag var rädd att Merlot som hästen heter skulle trasla in sig och skada sig men insåg fort att antingen skulle jag bli släppad eller få en häst över mig så jag släpte. Jag slog huvudet i asfalten vi jag hade just hunit fram till innan det hände.

Jag gör mig så liten som möjligt och vänder upp ansiket mot himlen vet inte riktigt varför men då ser jag en häst som flyger över mig sen får jag en hård smäl mot mitt huvud igen. Hästen som hoppade över mig drog inte upp hovarna ordentligt så sparkade till mig. Jag hamnar i ett gräs dike och bara vill ställa mig upp för att inte bli trampad av någon mer häst då gräset var högt men jag kan inte röra mig smärtan verker i hela kroppen.

När alla hästar inte hörs något mer inser jag att det var fler med om det här och började undra vart dom var om de var okej. Jag hade hört flera skrik men nu var det helt tyst. Men så hör jag en av dem som dela stuga med mig. Vi hade känt varandra i tre dagar men kommit varandra nära. Hon sätter sig brevid mig.

En kort stund senare kommer den andra gruppen förbi ridande det kändes ganska pinsamt att bara ligga där i gräset och känna tårar rinna när de red förbi och kollade på mig. En av tjejerna hoppar av sin häst och kommer fram till mig men jag ber henne direkt att ta bort hästen som hon höl i från mig. Hon som satt brevid mig såg orogligt på mig (fick veta efteråt att hon vart livrädd att jag blivit rädd för hästar)

Till slut kommer ambulansen, jag får direkt nack krage och en platta under ryggen sen blir jag fast spänd och förd till sjukhus.

För att göra det hela lite kortare efter massa undersökningar och dåligt omhändertagande så vart jag inlagd för natten. Jag har fobi för nålar och fick veta att de på akuten gett mig en förstor infart, vilket jag hade klagat på då jag hade fått domningar i den armen den satt i men de sa att antingen behåller du den eller så sätter vi en ny. Jag ville så klart behålla den då rädd som jag var. Men på avdelningen så sa de att de kan ge mig bedövning innan för den infarten var för en grovt vuxen man och jag har väldigt små vener eller vad det är de sätter den i.

Dan efter kommer läkaren och säger att jag får åka hem. Jag frågar om jag får åka tillbaka till lägret han ser lite fundersam på mig men säger okej om jag lovar att inte hoppa och ta det lugnt. Om jag fick huvudvärk skulle jag sitta av för jag hade troligen hjärnskakning( dom kunde inte säga om jag hade det eller inte?!)

Jag åkte tillbaka och följd följde lägret. När jag kom hem insåg jag att huvudvärken jag hade känt av lite under lägret började komma mer och mer och den försvan inte. Jag fick konstant huvudvärk från det jag vakna till jag somna. När skolan började igen så vart det bara värre jag var hemma minst en dag i veckan. Vi gick till vc flera gåner men de sa bara det går över åk hem med dig.

Till slut fick skolan nog så jag fick träffa skolläkaren och han skicka mig direkt till sjukhuset. Men att få en tid dit tog tid och då hade vi bråkat med vc i nästan ett år. Träffa skolläkaren nästan i slutet av vårterminen. Jag hade fått ändrat min högst önskan om gymnasie för jag inte skulle orka. Fick där igenom ändra hela min livsplan.

Iaf efter två år med krongel med läkare på vc sen väntetiderna på sjukhuset vart jag till slut skriven till hab. Början av förra året fick jag min diagnos jag har förvärvdhjärnskada.

Jag har nu varit på flera möten på hab och träffat en med samma problem som jag. Skolan har fått infomation om vad som kan försvåra för mig när det gäller min skolgång och dom är helt med på det och hjälper mig så mycket dom bara kan.

Jag har snart haft min skada i tre år men diagnosen bara i ett år. Pressen på mig är väldigt hög trots att jag egentligen inte behöver ha det så. Jag själv pressar mig för mycket. Det här läsåret ville jag läsa 200poäng i överkurs men fick ganska fort redusera ner det till 100poäng överkurs.

Jag får längre tid på mig med arbeten men trots det så får jag pressen att blir klar. Jag ägnar helger och lov till att plugga ikapp. På vardagar när jag kommer hem orkar jag inte göra något jag somnar runt nio varje kväll vaknar klockan 6 men är fortfarande lika trött. Jag fick ge upp mina fritidsaktiviteter för att orka och hinna skolan samt att umgås med vänner. Jag håller fortfarande på med riding för att ha något att koppla bort allt med.

Jag hade höga drömmar jag ville bli något inom juridik eller ekonomi men nu hoppas jag att jag orkar jobba inom restaurang som är det jag går ist för sam.

Efter olyckan så vart jag även deprimerad har haft flera gånger självmordtankar för att jag inte orkar med smärtan och pressen. Men hatar att ge upp så jag fortsätter kämpa trots att det är lokande att sluta.

Jag har hittat en medicin som hjälper helt mot min smärta som jag fick ta under påsklovet förra året men den var för stark så jag får inte ta den dagligen vilket jag gärna skulle vilja för att slippa den här skiten. Men har nu äntligen fått den utskriven igen men får bara ta den i värsta fall och inte annars.

Det vart längre än vad jag tänkte men det var kort sammanfattat. Förlåt om det är osamanhängande jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite.

Anmäl
2012-01-05 23:27 #1 av: Ketang

Måste säga att du utstrålar styrka! Tack för att du delade med dig av din historia!

GE ALDRIG UPP!

Anmäl
2012-01-05 23:37 #2 av: Flamman1

Tack! Försöker vara stark i alla lägen tyvärr har det ibalnd blivit för mycket. Vill gärna inte vissa känslor och tar gärna åt mig andras problem och försöker hjälpa dem med det och putar under mig.

Jag kände att jag villje dela med mig av det för att få andra att inte ge upp och fortsätta kämpa det blir många motgångar men allt är värt det om man inte ger upp. Det finns tillfällen jag vill ge upp som jag skrev men samtidigt så vill jag inte ge upp.

Vet inte riktigt vad jag ville komma med det där men hum ja haha.

Tack för att du tog dig tid att läsa min långa konstiga text :)

Anmäl
2012-01-06 01:22 #3 av: JohannaEkroth

Flamman - Det var inte alls krångligt att läsa! jag tycker det var jättebra skrivet, helt ärligt!

Ett tips - Du kanske skulle ge detta till dina lärare eller föräldrar eller så! Kyss

 

Var rädd om dig och ta det lugnt! Du kommer att fixa det även om du inte stressar, bättre att du får ägna lite tid till att leva också. Träffa nån kompis eller så. Flört

Jag hejar på dig! Foten i munnenKyss

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-01-06 01:33 #4 av: Flamman1

Hanna tack!

Att ge det här till mina föräldrar finns inte i mina tankar alls vill inte berätta för dem att jag har självmordstankar... Varför jag skulle ge det till mina lärare vet jag inte varför?

 

Jag försöker men antingen blir jag gnälig och bara klagar eller så tar jag emot massa problem som jag vill hjälpa till och lösa när jag är med kompisar. Stress är något som har blivit vardagligt för mig gick nästan in i vägen i höstas... Men har ett nyårsmål att börja träna igen och att förska ge mer tid till vänner.

Anmäl
2012-01-06 01:40 #5 av: JohannaEkroth

För att de skulle få insikt i vad du kämpar med varje dag och ge dig mer förståelse och respekt! FlörtKyss

Finns det ingen medicin eller alternativ behandling såsom akupunktur som skulle hjälpa mot smärtan?

Är det bara i huvudet värk och problematik sitter eller är det i andra delar av kroppen också?

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-01-06 01:44 #6 av: Flamman1

Andra mediciner vet jag inte jag gillar inte att leva på mediciner. Akupunktur har jag testat det hjälpte yterst lite under just den dagen tyvärrRynkar på näsan har gått på vattengympa i en grup som min sjukgymnast anordnar men den här terminen som kommer jag inte kunna vara med för jag har lektioner då

Det är värst med huvudet men är stel i nacken och ryggen.

Anmäl
2012-01-06 01:45 #7 av: Flamman1

Kan även tilläga att min mentor tycker jag ska skippa pluggandet lite för att kunna koppla av han ser att jag inte mår bra av det.

Anmäl
2012-01-06 01:48 #8 av: JohannaEkroth

I min stad så anordnar Korpen vattengympa. Det kostar 700:- per termin, plus medlemsavgiften som man betalar per år. Kanske kan vara något. Om de har i din kommun. Flört

Ja du ser, vilken förstående snäll lärare du har! Glad

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-01-06 01:53 #9 av: Flamman1

Har tyvärr inte den tiden eller pengarna till det Glad

Ja han har gjort en hel del för att underlätta för mig Glad

Anmäl
2012-01-06 12:17 #10 av: Ketang

Nu spekulerar jag hej vilt! Men det känns som om du är den som ställer högst krav på dig själv. Har du funderat något på andra lösningar. Jag antar att du bor hemma och hoppas att du har förstående föräldrar som lyssnar på dig. Min tanke är att du sätter dig ner med dom i lugn och ro när alla inblandade har tid att bara lyssna och prata. Sen berättar du för dom hur du mår, du behöver inte nämna självmordstankarna utan du berättar det som du känner själv att du vill att dom ska veta. Berätta det som kan få dom att förstå hur du har det varje dag. Sen tycker jag att ni kan diskutera alternativ. Du kanske skulle kunna gå ner och plugga på halvfart? Ägna lite mer tid åt att lyssna på din kropp och försöka må bra. Plugg kan man alltid ta upp igen och du behöver ju inte sluta helt!

Jag hoppas att det löser sig för dig!

Anmäl
2012-01-06 12:34 #11 av: Flamman1

Du har helt rätt jag har väldigt höga krav på mig själv. Mina föräldrar vet det och mina lärare vet det de försöker redan ta ner mig på jorden lite. Jag väntar på en tid till en physkolog för att just prata om mina krav på mig själv.

Det med att plugga halvfart har varit uppe på diskution under några möten jag varit med på med lärare och personer från hab. Men jag skulle inte klara det phsykist det skulle knäcka mig jag kan inte tänka mig att se min klass ta studenten innan mig jag vill vara med dem och fira.

Mina föräldrar är extremt mycket på mig och säger att jag ska välja ut ämnen som jag ska satsa på och sen resten ska jag bara göra så att jag får godkänt men för mig är det som nä vet inte hur jag ska beskriva den känslan. Att välja några ämnen och satsa på går inte för jag har inte helt kunnat släppa min dröm om att läsa juridik eller ekonomi eller kanske phsykologi. Då vet jag att jag måste ha bra betyg i mina kärnämnen och inte karakträrs ämnena men jag vill samtidigt satsa på karaktärsämnena för att jag tycker det är så himmla kul och jag har lätt för det praktiska.

Anmäl
2012-01-06 12:45 #12 av: Ketang

Okej, då förstår jag. Det är lätt för mig att säga som inte är ett dugg duktig på att plugga eller ens vet vad jag vill jobba med som är över 30år. Men har du ett mål så sattsa på det. MEN låt det inte ta över ditt liv. Jag tycker att du självklart ska försöka bli jurist eller vad det nu är du vill bli. Men kom ihåg att det inte måste ske just NU. Du kan fortfarande läsa upp ämnen på ex komvux osv senare om du inte skulle få dom betyg du vill ha nu. Går du in i väggen kommer du ingenstans och då är du fast i en ond cirkel som kan bli ännu svårare att ta sig ur än den situation du har idag. Försök ta tillvara på den energin du har idag och försök att lyssna på din kropp. Press dig inte för hårt! Du är ung och har många år på dig att komma dit du vill!

Anmäl
2012-01-07 12:50 #13 av: Flamman1

Det är det jag ska prata med en phsykolog så att jag kanske kan släppa mina begär lite. För att jag har flera gånger vart extremt nära att gå in i väggen mm...

Anmäl
2012-01-07 17:42 #14 av: [Mairah]

Flamman1, först vill jag säga vilken grej du varit med om och att jag föstår mycket väl vad du går igenom. Jag har liknande erfarenhet som dig och när man får ställa om livet totalt mot det man har tänkt sig, så blir man lätt deprimerad och börjar fokusera på allt man inte kan göra, istället för att fokusera på det man faktiskt fortfarande kan göra.

Jag tycker nog också som någon annan skrev tidigare, att du borde försöka att släppa på dina krav på dig själv för en stund och ta en viloperiod och försök kom underfund med vad du klarar och inte. ( Har själv fått gjort så) Försök inse fakta att du inte längre klarar det du en gång kunde, men för det är inte livet slut bara för att du kanske måste ändra karriär. Annars kommer du säkerligen att sluta med att du går in i väggen helt och hållet och då tar det bara ännu längre tid för dig att komma igen.

Hoppas verkligen du kan få dina föräldrar att förstå och jag tror säker att du kan hjälpa många andra i samma situation med din styrka du ändå utstrålar i det du skriver. Du verkar ändå ha ett "jävlar anamma" i dig, och det tjejen, kommer man väldigt långt med Skrattande

Tycker du ska skriva en bok om dina upplevelser. med det tror jag också att du kan nå ut till andra och kunna ge andra styrka.Flört Du är duktig att berätta med inlevelse.

Önskar dig lycka till och hoppas verkligen att det ordnar sig för dig.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.